Dagbok

PASSIVITET...

dagbokPosted by Lena Dahlberg Monday, January 18 2010 11:54:01

Gårdagens besök i ridhuset med Fun gjorde att det stod klart för mig att jag måste träna den damen mer i att koppla av i olika miljöer. Det räcker inte att hennes ”av-och-på knapp” funkar hemma, den måste börja funka i andra mer utmanande miljöer också. Hon har så lätt för att dra upp sig i stress. Kul på ett sätt då man ska träna med henne men inte fullt lika kul i andra lägen. Att vänta tycker hon är supertrist. Coachen i Skåne är självklart snabb med sina bestämda råd. Det blir bur med upp till bruks!

P-A-S-S-I-V-I-T-E-T-S-T-R-Ä-N-I-N-G stavas det vi har framför oss nu ett tag. Ska bli lite spännande, har aldrig haft nån hund förut med så stora behov av det som Fun. Men nu ser jag varför det behövs.

Hon börjar samtidigt också få lite krav på vår träning, känns det som. Måste vara noga med att stegra svårighetsgraden i lagom takt i det vi gör. Fun gillar utmaningar och vill gärna ha det lite svårare för varje gång. Tasstarget funkar bra och nu kör vi på allt längre avstånd. Hon rusar fram, trampar till, vänder sig och tittar på mig. ”E du nöjd nu?”. Targetsticka har vi också börjat med och Fun är blixtsnabb och vill gärna stoppa in hela i munnen. Apport tränar vi, men då med metallapport (inomhus förstås pga kylan) för att slippa tugget. Hon tar den bra, men nu vill jag att hon ska plocka den från golvet och det funkar nog snart. Hon tar upp, lyfter, men släpper nästan direkt. Ligg, sitt och fotpositioner tränar vi också. Ivrig och glad – jämt. I de stunderna känns det att jag fått den hund jag vill ha. När det blir lite för mycket stim och härj inser jag att detta kommer att kräva en del av mig. Och tom maken här hemma, som tidigare varit så oförstående till detta med bur, har nu insett varför den behövs.

Flisan har tyckt om att få börja med lydnadsträning igen och så bra fritt följ som nu i veckan har hon aldrig haft. Nästan samma intensitet som sin lillasyster. Jag hoppas det håller i sig, men vi får väl se. Annars är det ju vallningen som är viktigast i hennes liv.

I övrigt längtar vi till våren. Vill så gärna börja träna vallning igen och ha bättre möjligheter att vara ut på kvällen. Men nu blir det allt ljusare för varje dag, så snart så ska det väl börja kännas skillnad i slutet av dagen.

Livet upptas också just nu en hel del av tankar på människorna i Haiti. Vi har ju vårt numera vuxna fadderbarn Phillipe där som vi haft kontakt med flera gånger i veckan de senaste åren via e-post. Han hörde av sig sent igår kväll och berättade att han klarat sig fysiskt men att både huset han bor i och skolan är förstörda. Han var mycket förtvivlad och undrade om vi kunde hjälpa honom på något sätt. Det kan vi troligen göra längre fram men just nu är det ju i stort sett omöjligt. Har ännu inte skrivit nåt svar till honom för jag vet inte vad jag ska skriva. Orden räcker liksom inte till. Ska ändå se till att han får veta att han inte är bortglömd.

/Lena

• Comments(0)http://www.flisan.eu/#post141